Inside KHK med Håkan Jartelius

10 juni 2021 15:30

En följetång i vårt CSR-arbete kommer att vara krönikor från Håkan Jartelius. I hans första inlägg presenterar Håkan sig själv och varför KHK är en stor del av hans hjärta.


Vad roligt att just du har hittat hit och jag hoppas att du inte klickar bort den här sidan med detsamma och glömmer bort den utan att du tar lite av din dyrbara tid och läsa mina rader…

Först och främst måste jag tacka Karlskrona Hockeyklubb för att jag fått detta ärofyllda uppdrag att skriva några rader om mitt liv i detta viktiga projekt i samhället. Det här projektet kan ge mängder av positiva ringar på vattnet i samhället i stort om man säger så.

Varför vill jag öppna upp mig och välkomna dig till mitt liv? Jo jag vill berätta att även om jag sitter i en förbannad rullstol och har lite talsvårigheter så kan jag leva ett normalt liv…
Jag är trött på att se på andra funktionshindrade som sitter hemma och gnäller på sitt liv och säger att dom inte kan göra någonting. Jag vill också få upp ögonen på folk i den stora allmänheten att en människa i rullstol är precis som vilken människa som helst med känslor, förhoppningar, en tro på något och drömmar. Många gånger i mitt liv har jag haft det tungt men oftast har jag lyckats att knyta min näve i fickan och vunnit över hindret som har legat framför mig. Jag har att tacka väldigt många personer för att jag är den personen jag är i dag men vill redan här passa på att tacka mina föräldrar för att dom har låtit mig att gå min egen väg hela tiden och tillåtligt mig att göra mina egna misstag i livet för det är då man lär som bäst. Jag måste tacka min farmor som tyvärr för några år sedan lämnade oss, jag måste nog ha fått en släng av hennes envishet för en envisare person än henne får vi nog leta efter…

Jag kom på att tänka på en fråga för ett tag sedan, kan man stämma Socialstyrelsen för att dom inte hade varningstexter på sena 70-talet på navelsträngar? Jag menar hade jag sett att det var en varningstext på min navelsträng där inne i livmordern så hade jag ju låtit bli att leka med den! Jag menar hur mycket finns det att göra i en livmoder i 9 långa månader? Det är väl klart som korvspad att man får tråkigt till slut och börjar leka med det man har till hands då, men det resulterade i att jag fick syrebrist när jag föddes och fick en CP-skada. Att jag var en idiot redan innan jag föddes har stått både mig och landstinget väldigt dyrt, landstinget fick ta den ekonomiska smällen och jag den psykologiska smällen.

Jag har som sagt en CP-skada på grund av syrebrist i samband med när jag föddes och syrebristen i hjärnan fick jag för att jag höll på att strypa mig själv. Hade jag lyckats så hade jag nog slagit världsrekord i det snabbaste självmordet, det hade varit en stor merit att ha med på sitt CV. Å andra sidan hade det blivit ett himla kort CV att ha med sig ner i graven. Så jag bestämde mg att försöka leva vidare. Jag lyckades med det men jag fick betala ett högt pris för. Jag fick skador på talcentret och jag kan inte kontrollera något av benen eller min vänstra arm. Jag är överkänslig för plötsliga ljud och så vidare. Jag bor i en lägenhet med en uteplats, tyvärr har jag alla mina fönster i söderläge så på sommaren så blir det som att bo i en bastu. Jag har assistenter dygnet om.

Jag föddes 1977 i Karlskrona och jag hade som sagt navelsträngen runt halsen när jag föddes, så läkarna la mig i en kuvös mina första dagar i på grund av att jag fick syrebrist men tyvärr var det redan försent, jag fick en CP-skada som skadade mitt talcenter och gjorde så att jag har väldigt svårt att kontrollera min vänstra arm och det blev skador på mina nervbanor som gör att signalerna till mina ben inte når ända fram från hjärnan. Det var en enkel förklaring på min skada utan att gå in på termer som bara en läkare begriper sig på. Dock tog det drygt sex månader innan man upptäckte min skada, jag hade inte samma utveckling som andra barn i samma ålder hade. Eftersom jag har den skadan som jag har, det gör att jag får umgås med en rullstol hela livet.
Jag gick i grundskolan och gymnasiet precis som vanligt fast än många experter i sitt område sa till mina föräldrar att Håkan kommer aldrig kunna lära sig att läsa eller skriva. Mamma och pappa valde att ignorera alla experter och satte mig i en vanlig skolklass och här sitter jag ett x antal år senare och skriver detta inlägg på min uteplats och motbevisar dom så kallade experter.

Var kommer mitt intresse för ishockey ifrån då? Jo det svaret är ganska simpelt, det kommer från min pappa. Han spelade ishockey innan jag kom till världen och några år till in på mitt liv. När jag föddes så spelade han i dåvarande KIK på en ganska hög nivå, för då låg KIK i serien under Elitserien som SHL hette på den tiden. Han avslutade sin karriär i KRIF och efter den aktiva karriären så blev han ungdomstränare i KIK och var tränare för 3 olika pojklag i klubben i olika omgångar då givetvis. Killar och tjejer som är födda -68, -77 och -84 och som har spelat ungdomshockey i KIK har haft turen eller oturen och haft honom som sin tränare. Det gjorde att jag mer eller mindre växte upp i Wämöhallen på 80 och 90 talet. Eftersom jag är född 1977 så var det många av mina klasskamrater som pappa hade under sina hockeyvingar och det blev naturligt för mig att följa med på deras träningar och matcher med mera. Sedan när det var dags för 84orna blev jag tydligen webbansvarig för det laget.

När KIK olyckligtvis gick i konkurs och KHK bildades så blev jag invald i KHK:s första ungdomsstyrelse om jag minns rätt. Efter avslutad tjänstgöring på BTH fick jag anställning som webmaster i klubben och var det i 4-5 år tills KHK gick upp i Hockeyettan första gången. Då fick jag sluta av någon anledning som jag inte förstår än i dag men det är bara onödigt att tänka på det nu för den styrelsen sitter inte kvar nu ändå. Då bytte jag lagsport till damfotboll för Rödeby AIF var intresserade av mina tjänster. Jag fick 5-6 väldigt roliga och lärorika år med det laget och fick vara med på en likadan resa i Rödeby AIF som i KHK. Laget tog sig från division 3 till division 1 under min tid i klubben och jag fick vara med om att bygga upp en stark organisation runt laget. Under mina år på Åvallen så mötte vi 3 lag från Damallsvenskan i Svenska Cupen varav att vi slog ut ett av lagen ur cupen, det är ett minne som jag kommer att ha med mig i resten av mitt liv. Till slut blev resorna till bortamatcherna för långa för mig och i och med att jag var delaktig i både A och B lag så var alla helgdagar och 3 kvällar i veckan bokade i min almanacka, så till slut var det inte roligt längre så jag valde jag självmant att ställa min plats till förfogande.

Suget efter ishockeyn försvann aldrig och jag försökte se alla hemmamatcher. I och med att jag bytte arbete när jag sa upp mig i Rödeby och fick en anställning i ett assistansbolag som gruppchef för mina assistenter så kunde jag lägga upp min arbetstid som jag själv ville och då började jag att smyga mig tillbaka till hockeyn så smått. Jag börjar med att kolla på träningarna för A-laget på läktaren och sen tog jag nästa steg säsongen efter, jag smög mig närmare båset och när spelarna började åka förbi och hälsa på mig så smög jag in i båset innan träningarna började och när träningen började så gick jag upp på läktaren igen för att inte störa träningen. Jag kommer inte ihåg vilken sommar det var men jag bestämde ett möte med Pelle Hånberg som då var huvudtränare för A-laget i Hockeyallsvenskan och frågade lite försiktigt om jag störde. Nej sade han, spelarna uppskattar din närvaro och det är ett roligt inslag så för mig gör det ingenting att du är i båset. Jag fortsatte såhär under hela SHL-tiden och när vi ramlade ur så tog jag kontakt med Ove Molin som då var tränare för A-laget och frågade om han ville ha hjälp runt laget typ som ett volontärjobb och han tog tacksamt emot hjälp. Jag fick sköta lite statistik på hemmamatcherna och på träningarna fick jag vara ett allt-i-allo och jag blev nästan som en extra materialare ihop med Niklas Lindvall alias Berra som nu håller till i SHL igen i Örebro HK.

I dagsläget har jag blivit mer eller mindre som en del i laget och det är väl därför klubben har bett mig att skriva ungefär en gång i månaden på denna plattform och försöka att delge allmänheten en bättre bild av vad jag gör i mitt liv. Det som jag skrev i början om det här att även om om jag har ett funktionshinder så kan man leva ett typ vanligt liv ändå och det är väl det alla vi vill nå ut med.

Om ni vill veta mer om mitt dagliga liv så driver jag en blogg (www.livetfranenrullstol.se) där jag lägger ut nya inlägg ungefär 2-3 gånger i veckan.

Vi hörs om några veckor.

#CSR2021