Skriet från vildmarken

Checkpoint Charlie är en serie texter som i bästa fall kan betraktas som krönikor. Det är inga offentliga åsikter eller budskap från KHK utan personliga in- och utfall av författaren. Synnerligen subjektiva snedsteg späs ut med hackad hybridhumor, förvällda fakta och osande osanningar.
 

1897
Han strövar slött på den frodiga gräsmattan vid familjens residens i Los Angeles. Fåglarna kvittrar lekfullt, solen stiger vänligt och skapar sköna skuggor under palmerna. Buck – en kraftfull blandras av Sankt Bernard och vallhund – får godis och blöta kyssar på nosen innan barnen glatt skuttar vidare mot skolan. Ingen jycke har någonsin levt ett sällsammare liv.

Några timmar senare vaknar han drogad, fastkedjad och blodig upp i en vagn på väg norrut. Han kommer aldrig mer återse familjen som älskar honom och aldrig mer få njuta av det bekväma livet i Kalifornien.

I Alaska har guldrushen tagit fart och pengarna flödar. Buck delar tiotusentals kidnappade hundars öde när han säljs vidare för att dra slädar i hundspann. Ju större och kraftfullare hund, desto högre pris. Närmast undantagslöst dör de snart av misshandel, svält eller den råa kylan i Yukon. Barmhärtiga guldgrävare skjuter sina hundar, de hjärtlösa kopplar bara loss dem och lämnar dem i snön innan spannet med resten av hundarna drar vidare. De fryser ihjäl eller äts upp levande av rovdjur. Hundra mil från husses och mattes kärleksfulla ord och den mjuka filten bredvid barnens säng, dör de förtvivlade, förvirrade och övergivna.

Av alla varelser på jorden finns det ingen mer utstuderat grym än människan.

 
Dum dummare
Som grabb kände jag intensivt att jag var nationens näste Ralf Edström. Den hjulbenta vägen till landslag och VM låg öppen. Problemet var att bollarna inte förstod det. Morsans blomkrukor och motorhuven på farsans Citroën DS fick betala priset. Min grovmotorik är just bara grov.

Jag hade sällskap med en tjej som gick modevisningar och som visade mig hur man skulle gå på en catwalk. Ena foten framför den andra. Mjau. Hon ville hjälpa mig gå snyggare då min naturliga gångstil var lite som att se en neanderthalare kämpa sig fram i vatten. Med hennes välmenande råd i huvudet började jag tänka på hur jag skulle gå. Sånt ska man ge fan i. Jag vinglade framåt som en tjock kråka. Utanför gamla Götabanken höll jag på att bryta vristerna. Jag tog tillbaka min gångstil och hon tog tillbaka sin heder. Med eleganta steg försvann hon ur mitt liv. Klick-klack.

Den finmotoriska delen av mig är ännu värre. Medan mina kompisar lätt som en plätt byggde ihop byggsatser av amerikanska hangarfartyg, bestod mina mästerverk alltid mest av lim.

Idag kan jag se ett glas mjölk framför mig och tänka ”Ta det nu fint och vält inte ut det”. Så slår jag ut glaset med handen, rakt över köksbordet. Hustrun ser på mig, suckar och ler förstående. När folk ser på dig och ler förstående är det inget bra.

Jag styr fortfarande med tungan när jag ska knyta mina skor. Som en femåring.

Har då Moder Natur kompenserat detta måndagsexemplar med briljant hjärna eller någon spännande förmåga, så där som i bra filmer på TV? Inte alls. Blev jag en godare människa eller en person som folk beundrar för den upphöjda moralen och de hedrande motiven? Nope.

Jag tränade simning i många år. Syrran var distriktsmästare och satte Blekingerekord varje gång någon skvätte vatten på henne. Jag var hennes motsats och torrsimmets okrönte kung.

Simträning är kilometer efter kilometer i stinkande vatten. Allt du ser är kakel och hjärnan är alltid fylld av klor. Det krävs samma skalle som för maratonlöpare, med skillnaden är att de kan njuta av en varierad natur. För en simmare är miljön lika upphetsande som ett finskt julbord.

Min moralhöjare stavades tjejer. Vi simmare samåkte och när jag var trött kunde jag vila huvudet mot storasyrrans snygga kompisar. Tjugo minuter i nedsläckt bil var oslagbar magi för en tioåring utan skamkänslor. Väl på plats i Ronneby simhall omgavs jag av tjugo tjejer. I baddräkt. Motiven i mina ambitioner har alltid varit tveksamma.

Klumpig och med grumlig moralkompass har jag snubblat fram genom livet och mest haft tur att hamna bland fantastiska människor. Man ska inte underskatta tur och det lär också omfatta de experter jag nu ämnar göra en snabb lista av. Människor med färre brister än jag själv, men som granskar andra och därför nu snällt får finna sig i samma genomlysning.

CHECKPOINT CHARLIES KAMIKNASE-BETYG PÅ BLOGGARE & KRÖNIKÖRER

5 ODISKUTABLA EKOXAR I GULD
Lasse Granqvist, Tommy Åström och Jens Fjellström är Sveriges tyngsta uppställning när de i ”Sporthuset” utan PK-panik kastar sig över allt som förtjänar det. Deras samlade rutin och kunskap gör att få - om ens någon - vågar ge sig på dem och de kan utan hänsyn eller rädsla för att förlora levebrödet stå för vad de tycker. Den totala sågningen av Svenska Hockeyförbundet och Anders Larsson, när dessa för några år sen än en gång sparkade på KHK, var naturligtvis en högtidsstund för alla oss med orange hörlurar. Allt med Lasse håller högt Youtube-värde.

5 EKOXAR PÅ KNÄ
Älmhults och Aftonbladets stolthet – Marcus Leifby – är sportblaskornas svar på Thåström och Tage Danielsson. Fria tankar i skickliga formuleringar där han utan tvekan – men också utan hånande övertramp – tar varje liten tjur vid hornen och skickar i väg dem som Daniel Ståhl i kast-med-litet-troll. Altarstunden – jag tände ljus och gick ner på knä som Madonna i Like a Prayer – var video-intervjun med hans favorit-hockey-leksak: Osynlige Larsson. För en KHK:are var det revansch och evig kärlek. För Larsson bara ännu en kurragömma-dag på jobbet. Men han har aldrig pressats så hårt och KHK - och Boden - aldrig försvarats mer genuint. Tack Kung Leifby.

5 SMÅLÄNDSKA EKOXAR
Ett stenkast från Älmhult växte Daniel Enestubbe upp. Om Leifby är Tage-Thåström så är Enestubbe Peter LeMarc. Balanserat som en visslande trubadur i ”Under din kjol” vågar han sjunga det han tänker utan att tappa steget och bli elak. Hästsportspappan, multiföretagaren med heltid på Smålandsposten måste ha 10 timmar extra på varje dygn. Att han i det tempot kan leverera insiktsfulla alster och fördjupande intervjuer är häpnadsväckande. Ett mästerverk som kan hittas online är en intervju från våren 2024 med sporthövding Henrik Evertsson i Växjö Lakers. Jag lärde mig mer om elitidrott den timmen det tog att läsa än jag gjort i hela mitt liv innan dess. Det enda som saknas från Danne är en sågning av det omöjligt korkade tillägget ”Lakers”. Bara ”Vikings” i Nybro är värre efter att ”Kryptonics” försvann 2013 i Malmö.

4 EKOXAR TILL STAUN
För ett år sedan hade Blekingesporten fått en gravad lax i betyg. Nu har redaktionen lämnat det löjliga skyttegravskriget Hockey vs Handboll och insett att två vintersporter med stort folkligt intresse kan samexistera som fenomen i samma - lilla - stad. Bäst i test är utan tvivel Björn Skarpsvärd som förutom sin fina bevakning av den lokala fotbollen, nu är tillbaka med fräscha analyser och bra fördelning mellan kritik och fundering. Jag älskar killen, rakt av och vem fan vill inte heta Björn? Utmaning kvar att brottas med? Väst vs Öst. Lycka till.

3 EKOXAR
Mr Madhawk är Malmö Redhawk-supportern Johan Svensson som blev journalist och Expressens lysande stjärna. Han är Jokern som avslöjar och där vi undrar vilken hållhake han har på vissa prat- och pruttglada agenter. Han uppskattas för sina analyser av det hockeymässiga, men det är lite för mycket spettekaka mellan raderna för att jag ska lita på narrativet och långt från ordböjandets svarta bälten - Enestubbe och Leifby - för att fånga mitt hjärta.

3 ÖVERRASKANDE EKOXAR I LJUNGBY
Småland är Sveriges Hockeymecka. Det syns på isen det syns i uttagningar till TV-pucken där team Småland har nära 500 i en årskull att välja mellan och Blekinge tuffar på med 50 eller färre. Det avspeglar sig också på journalisthyllan. På den lilla, lilla tidningen Smålänningen, i lilla, lilla Ljungby sitter min bubblare Robert Corell. Han är ämnad för högre höjder och det är bara att hoppa ut på E4:an och lifta norrut. Någon oborstad elakhet för mycket, men kan Corell tygla humöret och lyfta hockeyblicken borde han vara något för en Stockholmsredaktion.

2 EKOXAR OCH EN OLDOX
Mariestads stolthet - Krister Holm – är en kille jag skulle älska att sitta ner och ta en öl med. Han verkar hur go som helst och han förtjänar cred för att han öppet talar om att det är Mariestad - och inget annat – han älskar. Det var ju också så det började: som supporter och skribent för Västergötlands ”tjurigaste” lag. Analyserna stapplar ibland – nästan som att han just talat med en tränare han känner. Kanske blir det mer eget tankesprutt framåt? Det som måste fixas är skrivkrampen som uppstår när oxarna får spö både lördag och söndag i Blekinge – eller när ”tunnelseende” BHC slår ut Mariestad i en play-in-sudden. Ja, det var en klubba som gick sönder, ja, det var millimetrar, men är det inte alltid det? Brösta läget, skriv två analyser, släng den första, rensa den andra från alla svordomar, men fortsätt skriv. Annars tappas all trovärdighet. Killen har hjärta och en öl i Mariestad vore som sagt aldrig fel.

1 EKOXE FRÅN BLEKING TILL PEKING
Bloggaren Mikael Mjörnberg kan vara hockeygudarnas svar på frågan ”Vem f-n bryr sig”. Micke bryr sig. Om Sveriges största hockeyliga. Han visar mer intresse för ettan i en avklippt tånagel än vad förbundet skulle lyckas med på en veckolång konferens. Respekt för det. Han flödar adjektiv med en lättsamhet som får en automatiserad symaskin att likna en stoppnål och en gummituta. Betyder den spralliga östgötskan att han har rätt? Gör den trevliga ordpåsen med Gott & Blandat innehållet oskyldigt blått?

Mjörnberg började som en Anderssonskans Kalle med laptop, mikrofon och penna. Kul, vågat och utan narrativ tills tangentbordpiloten i sin hostande, loopande Cessna blev säljare av platser på ettans inrikesflyg. Utan klick – inga flis. Han är för beroende av 39 klubbars Kumbaya och rubriker som ”Varför ogillar alla Karlskrona” för att vara verkligt intressant.

Bakom kulisserna talar flera tränare om honom lite som snickare 1999 snackade om Martin Timell. Käcka uttryck men det byggnadstekniska kunnandet varierar. Han ägnar sig åt listor som ”Veckans lag” och ”Kamikaze-tips” som tenderar att bli lika rätt som min Harry Boy för 50 bananer. Kanske dags att kliva ner från hästen, hitta grunderna och bygga kontinuitet efter en bättre spelidé? Ett tips skapligt likt det han under ett decennium gett det enda nu befintliga ettanlag som lyckats klättra både till HA och SHL. Japp. Mjörnbergs eget livsströssel KHK.

VI är KHK

Laget har flugit fram som heliumknarkande insekter. Efter år i dimma lyser plötsligt hoppet över stan. Hampus bygge och Pivas arbete med goda dagliga gärningar har sytt ihop en grupp. Den försiktiga optimismen är rimlig - och just precis försiktig. Det är långt att vandra. Många riktigt bra lag vill samma sak. Nålsögat är just ett nålsöga och noggrannhet är allt. Så finns Tobbe där. Trollgubben som varit med, som smyger kring laget och med kloka ord, sitt sneda leende, en kopp kaffe och sin förträffliga förmåga att få ner pulsen på människor skapar lugn. Mm.

Killarna äger idag - med sin framåtlutade, snabba hockey - våra hjärtan. Hur det än går kommer de vara ihågkomna för hur de släppt puck och susat fram i livsfarliga omställningar. Oavsett hur våren slutar är de redan ett av våra mest omtyckta lag.

Mitt i det finns andra synliga, men oftast oomnämnda, utan vilka vi inte existerat som förening. De som varit med på hela resan. Från 2001 - men också långt mycket tidigare. Utifrån är de delen av ett poplag. Inifrån är de hjärta, själ och ryggrad. Det var en före detta sotare som satte fingret på det.

”Staffan och Inger, Lennart, Kenneth Persson, Heide och Janne, Eva Claesson…” skrev vaktis Mikael Andersén för att belysa de osynliga hjältarna. Vi kastar in Rolfsson och Esso, men nuddar ändå bara vid en handfull av de 130 volontärer som våren 2026 på olika sätt arbetar för KHK. 12

nya själar anslöt vid årsskiftet och kommer vara med när vi bygger framåt i vår. De vi nämner är några av de som varit med i 25, 40 och 50 år. Vi har hjärta och tradition i sköna drivor.

KHK driver motsvarigheten till en välsmord, TV-sänd festival på veckobasis. En korv med bröd är tacken till de som lägger själen hos oss. En heltid i Ted som jobbar dubbelt mot vad han borde, en deltid i Linda som blir en halvtid. Där har vi det ”stora, muskulösa KHK”. En och en kvarts person - som förvisso jobbar som tre - och så en himla massa underbara ideella hjärtan.

Att se en av dem – vår Mirre – skadas i ett volontäruppdrag är för jävligt. Avsiktligt var det självklart inte. Otur. Stridens hetta. Fel. Men det kan hända och gjorde det nu. Det jag inte trodde kunde hända var att trettio män i ett omklädningsrum unisont skulle tappa lejonkulorna. Uselheten i att spelare, en kapten, en annars frispråkig tränare, sportchef eller ordförande inte kunde förmå sig att gå ut och säga ”Ledsen - det här var inte vår avsikt” är exempellös. Tjejer är ofta modigare. Så var det definitivt nu.

Små föreningar hyllas. Vi som med samma - fast fler - krafter byggt klubben, tilldelas en annan etikett. Småklubbs-rollerna är redan tilldelade. Någon måste vara stora, stygga vargen. Annars ingen story och inga klick. Lönsamhet online uppnås när vi är elaka nog mot en, men roliga nog för många. Då schvänger inkomst-pendeln skönt. Attack, flykt eller spela död är naturliga instinkter. Utom på webben. Där äger attack. Några fick betyg idag. Massor är så dåliga att jag inte anser att de förtjänar att nämnas. De är helt enkelt inte vänliga – eller bra - nog.

Av alla varelser på jorden finns det som sagt ingen mer utstuderat grym än människan.

 
1901
Buck överlever kylan, slagen och slitet när han utmattad drar slädarna i Klondike. Om nätterna hör han vargars yl och känner deras närvaro. Inombords vaknar sakta något ursprungligt upp ur skuggor han inte visste fanns. Det instinktiva växer och när den ende man som verkligen förstod att ta hand om honom mördas vid en bäckfåra, flyr han mot de skri från vildmarken som så länge kallat på honom.

Buck syns aldrig till igen, men i bergen viskar ursprungsbefolkningen om en legend, en historia om en flock vargar som är större, starkare och ylar klarare än alla andra.

Vargar med märkliga orange och svarta drag i sin päls.

/Rickard ”Charlie” Karlsson

PS.

”Vintersaga” skrevs av Ted Ström, men det var Monica Törnell som gjorde den till en massiv svensk klassiker. ”Lapplandspilen vrålar som ett vilddjur genom natten, gårdarna släcker sina ljus” eller ”Flämtande ljus i Visby hamn”. Smaka på de raderna.”