Hästen och Vilda Västern

Checkpoint Charlie är en serie texter som i bästa fall kan betraktas som krönikor. Det är inga offentliga åsikter eller budskap från KHK utan personliga in- och utfall av författaren. Synnerligen subjektiva snedsteg späs ut med hackad hybridhumor, förvällda fakta och osande osanningar.
 

Hunden från Paris
En krispig höstmorgon välkomnar mig och vår schäferflicka Donna. Hon är född i Ronneby hos Lasse polis, men hävdar på allvar - och med ganska fånig fransk brytning - att hon kommer från Paris. Naturligtvis hittar hon på. Minnet av kenneln i Torneryd och doppen i Pergsborgsgölen sitter bara inte lika skönt som de romantiska tankarna på Frankrike. Promenaderna från Moulin Rouge, genom trånga, Croissant-doftande gränder, slingrandes sig upp till Montmartre och ett köttben på trappan vid Sacré-Coeur är speciella. Utsikten över hela Paris oslagbar. Klart det lockar mer än sydvästra Ronneby.

Jag låter henne hållas och när vi sent om nätterna följer pucktrollaren William Nylander i Toronto tillsammans, ligger hon med huvudet i mitt knä och snarkar. Emellanåt vaknar hon till och berättar hur vackert La Seine flöt genom Paris eller hur mycket hon älskade alla mumsbitar hon bjöds på utan att behöva tigga vid Saint-Germains mysiga uteserveringar. Minnen är roliga prylar.

Vinden biter i händerna där vi går innan alla andra vaknat och näsan värker in välbekanta dofter. Hösten doftar hockey. Bilder av en fullsatt, rykande, rytande Wämöhall 1979 kommer tillbaka. Eller kramen mellan Tobbe ”Foppatofflan” Karlsson och Timo Leinonen i Sundsvall, när vi hade mer publik på en olaglig - men fantastisk - storbildsvisning i arenan än vad de andra lagen lyckades skotta ihop tillsammans på en vanlig hemmamatch. Vi har varit med om den mest magiska resan av alla lag i Hockeysverige. Någonsin. En resa så formidabelt chockerande att Lars-Gunnar Jansson stönande sa att det är det häftigaste han upplevt i svensk hockey och New York Times skrev en krönika om det. Oss. KHK. Kan vi någonsin få känna allt det där igen?

Jag tror det. Jag tror det börjar hända redan nu i höst.

 
Timotej Minvän
Tidigt en söndag i mars var alla tuber med Treo slut i stan. I stort sett hela Norrköping hade drabbats av kollektiv migränattack som tog år att bota. Den sitter än idag lika djupt i den östgötska folksjälen som spettekaka i den skånska. Jag vet. Jag känner stan. Norrköping är en del av mitt DNA sedan jag arbetade där under flera fina år. ”Peking” var och är en småskön, hyfsat bitter knegarstad - Paris absoluta motpol - men på många sätt lik vår egen. Oförrätter sopas inte undan lättvindigt. Hockeylaget Vita Hästen var under flera år den kristallklara favoriten att gå till Allsvenskan. I mars 2011 var det i östgötska ögon en ren formsak. Stortränare Sune Bergman hade plockats in från Norska Frisk Asker. De hade fyllt på Himmelstadlundskanonen med varenda spik, märla och övergiven virknål de hade. Och resten lånade de ihop. KHK var bara en formsak, ett gupp på vägen mot stjärnbanér och galopperande Eriksgata som skulle köras över. Bråvikens stolthet var i princip redan klara. Sånär som på en sak. Vi hade Timo.

Namn som Johan Pettersson (0-1), Henrik Sirbäck (0-2) och Timo Leinonen används än idag för att skrämma barn där uppe på slätten. ”Borstar du inte tänderna så kommer JP och tar dig!” eller ”Se upp för den vackra Sirbäcken på väg till skolan – han kan lura dig i fördärvet!”

Jag är synnerligen säker på att styrelsefolk, sponsorer, supporters, Kung Bergman själv och en viss före detta (?) speaker vaknat kallsvettiga och skrikit ett annat namn rakt ut. För mest av alla skräms de fortfarande av Blekingeträdgårdens mest väldoftande blomma: Timotej Minvän.

Himmelstalundshallens speaker försökte inför varje match mot KHK psyka Timo. Med alla till buds stående medel, som blinkande följeljus och klappkassa låtar. Allra mest med en skrikande, lite gamliknande röst. Osportsligt? Tja. Vem brydde sig? Ingen annan klubb skulle ens övervägt tramset och Leinonen själv njöt bara av att höra sitt namn. Han gillar det klingande finska lika mycket som en kall öl i sin heta sauna. Det blev extra tändvätska och han klev fram som det fruktade monster han så ofta var. Hästarna fick den lördagen sex powerplay, stod fastfrusna som ett SJ-tåg i juli framför mål och bombade på med 32 hästsparkar. Timo stoppade alla utom ett i slutet. Pållarnas säsong tog slut och vi gick vidare till en Allsvensk kvalserie där vi krossade allt motstånd på ett sätt ingen annan gjort - varken förr eller senare. Vi skrev svensk hockeyhistoria.

Utan Timo i mål hade det aldrig hänt. Jag glömde bort att tacka speakern, men det skötte Hasse Ottinger med bravur på torget i Karlskrona bara någon månad senare.

Vår resa studsade vidare uppåt och deras studsare senare ner i ännu en ”omstart”. De har haft fler namn på den där klubben än det finns obegripliga vokaler i danska språket.

Men nu är de tillbaka och det är detta som gör det intressant. De är inte bara tillbaka. De är förbannade. 15 år av mental obalans ska hävas. De är ute efter revansch. Och Ica Maxi norr om stan har laddat på med Treo.
 

 
Sveriges hetaste serie
Division 1 - elitens vagga som ständigt tvingas balansera mellan hemsydd bredd och spets på väg till stjärnorna - bjuder upp till det roligaste året någonsin. Hockeyn i söder är skållhet och hösten i division 1 södra ser ut att kunna explodera av drama. Inte sedan i slutet av 1970-talet (och kanske något år in på 80) har en serie liknat denna spraylackade godispåse. Vi snackar 20 unika lag i helt olika smaker. Med nya serieupplägget är det bäddat för en hockeyfest som vi aldrig tidigare sett maken till. I alla fall inte på över 40 år.

Vi får i år bara en chans att klippa lagen vi så gärna vill slå på hemmais. Det är idel finbesök i NKT Arena. Ta bara topptippade Visby som exempel. McVäsby blev McVisby när lottohjulet snurrade och den där båtlinjen ut till ön beslutade sig för att skyffla in 35 miljoner i gutarnas maskin. Det var så mycket gotländska dollar att Mariestadsbloggande KM fick TPA (tangentbords-panik-attack) och kastade in den västgötska handduken snabbare än folk halsar en Pripps blå i Tibro.

Tranås anses livsfarliga. Borås likaså. Hanviken och Mariestad är ”alltid där”. Halmstad med en på pappret sämre trupp blir alltid bättre (förklara den om du kan). Där är de nu och ansade i premiären naglarna på Tingsryd så de inte behöver saxen igen förrän i mars. Många sportchefer drog i somras fingret över HC Dalens laguppställning och hickade till. Dalen är toppen.

Allt detta ska sköljas ned med fina klassiker som Huddinge och Västervik. Serien bjuder på två blytunga nästgårdsderbyn: Mot alltid lika rolige Karlskronasonen Patrik Larssons revanschsugna och hemmavirkade väggbonad från soldattorpen i Tingsryd och tidigare Karlskronahjälten Marcus Paulssons Mörrum. Vi vann förvisso första borta klart och kontrollerat (även om Pålle tyckte som han ska - något helt annat), men det är tidigt på säsongen och västra Blekinge viker sig inte lätt. Pålle & Co kommer tillbaka. De kan bli riktigt bra. Riktigt otäckt bra.

De lömska matcherna mot Grästorp - som glatt och utan att be om ursäkt snott kvaljubel hos oss tidigare - Grums, Järfälla, Kungälv, Mjölby och Nyköping. Visst, vi vann premiärbataljen mot Tyringe, men några dagar senare brottade de ner Dalen. Pang. Det kommer att hända saker hela tiden. Vi ska själva hämta någon från Klippiga Bergen. Det här blir rena vilda västern!
 

En match svävar likt darrande het luft i öknen över dem alla. Det är en supertungviktare. Tingsryd? Ja. Visst. Viktigt. Superkul. Men en iskall rysare laddad av 15 års ångest väntar. Det är matchen mot Norrköping/Sleipner. Nej. Sorry. IK Vita… näe… NSH96. Nope. Shit. Hästen hockey? IK Vita Hästen igen?? Vänta lite här nu! HC Vita Hästen heter de. I alla fall i år. De är ute efter hämnd (och vad de än säger officiellt så är de två matcherna i Himmelstalundshallen och NKT Arena årets viktigaste för den insomnade textilindustrins döttrar och söner).

Om jag får bestämma så sköts publikuppvärmningen i NKT den gången av Timo - med Hasse Ottinger som klackledare.
 

Vansinnig hockeyfest på steroider alltså. Om förra årets vårsäsong bjöd på stämning i arenan som kanske mer liknade fuktig lutfisk, så var det fantastiskt fint tryck i arenan hela förra hösten. Det fanns en härlig förväntan i luften och det blir ännu mera eldigt nu. Serien kommer - med helt nytt upplägg och sex superviktiga platser att slåss om - bli Sveriges mest spännande, svängiga och svårtippade. Ettan är den enda serien i Sverige som, i sitt massiva och färgrika omfång av lag, liknar NHL.
 

Känslorna vi kände, jublen vi vrålade ut, minnena från förr handlar inte om divisioner. Vi skrålade lika högt när vi klev upp i ettan som i tvåan. När vi steg in i Hockeyallsvenskan kramade Tobbe Timo, jag kramade Calle Höök och vi båda kastade oss över stackars Sven-Gunnar. Du kramade någon du stod bredvid i arenan. Vi studsade upp och ner. Lycka på ett bröllop handlar inte om hur fin kyrkan är. Det handlar om den sköna glädje som man bara kan känna tillsammans just då. Att vinna, att göra det tillsammans och att göra det med grabbar på isen som bara kör, med en klubb där alla är beredda att hugga ifrån tårna för sin publik och sina spelare, det är fint som snus.

Vi kommer in från vår promenad. Donna ser på mig och vi hoppar upp i soffan. Resten av familjen sover. Vi ser en repris från slutspelet mellan Leafs och Bruins. En seger. Ett minne. Jag stryker hennes nos och frågar om hon är lika lycklig nu som hon var när hon växte upp i Paris? Hon svarar ja (med den där löjliga brytningen) och ber mig samtidigt om ett tuggben.

Vem kan säga nej till det?

/Rickard ”Charlie” Karlsson