Long John Silver

Checkpoint Charlie är en serie texter som i bästa fall kan betraktas som krönikor. Det är inga offentliga åsikter eller budskap från KHK utan personliga in- och utfall av författaren. Synnerligen subjektiva snedsteg späs ut med hackad hybridhumor, förvällda fakta och osande osanningar.
 

Skattkammarön
Klick-klack, klick-klack. Träbenet mot Londons stenläggningar var ljudet som sommaren 1976 fick nackhåren att resa sig. Den enbente piraten Long John Silver var ondskan själv. Det var ingen blogg, ingen serie på åtta säsonger, bara radio här och nu. Missade vi sändningen fick kamrater berätta vad som hänt. Romanen med John Silver, Billy Bone, Benny Gun och jagade skattsökaren Jim Hawkins, var lika spännande som den var enkel. Det fanns goda och onda. Bara på ljudet – klick-klack, klick-klack – förstod vi vem som var ond.

 
Börje Salming
Senare det året är det Canada Cup och de bespottade svenskarna – ”Chicken-Swedes” - ska möta hemmanationen Kanada. Lineup i varje lag ska gå in på isen och snabbt presenteras. Så är planen, men snabbt blir långsamt, denna historiska svenska natt.

Först glider Nybros Björn Johansson in, utan att knappt någon mer än möjligen ”Böna” själv noterar det. Speakern tar sedan i från tårna och ropar: ”NUMBER FIVE – BOOORJE SALMING!” Hans majestät Börje kliver in. Arenan exploderar.

”Many are standing up!” säger den tuggummituggande och förvånade kommentatorn halvslött. Jublet växer och mullrar öronbedövande. Bara de 16316 åskådarna som älskar Börje - förstår vad som verkligen händer. Det är Sverige mot Kanada. I Kanada. Salming åker i cirklar och tittar generat ner i isen. Tio sekunder senare spottar TV-kanadicken ut gummit och tjuter: ”Now they are ALL standing up!”

Alla står upp. Alla applåderar. I fem minuter. För Börje Salming. Från lilla Matojärvi ishall i Kiruna.

Börje var lika svensk som Grumme grönsåpa, granit och granskog. Salmings självbild var dock en annan. Etniskt betraktade han sig själv som same. Han tog som utstött, fattig minoritetspojke sina första skridskoskär i ”Matto” - ishallen i Kiruna från 1956 som norrlänningarna hävdar är Sveriges äldsta. Jag håller på Norrland.

Natten i Toronto 1976 föds svensk hockey på riktigt. Allting före är sökande i mörker. Allt efter står i Börjes evigt ödmjuka skugga.

Utanför en toaletti Ringarum
I denna skugga står också min evige matchens lirare, förbundsoraklet Anders Olov Larsson (Oppositionell Reflexus Ekosuxus). På väg till Stockholm - och senare vår match mot Hästen i Himmelstalundshallen - stannade vi på klassiska truckstoppet Ringarum. Med frugan, stekt ägg med potatis till vänster och min laptop till höger, hörde jag ordet ”Hästen” dyka upp två bord bort. Jag spetsade mina gamla öron, men inget av intresse sas. Mannen med ryggen åt mitt håll kunde varit vem som helst, men när han reser sig och går så är det förbundshövding Larsson. Eftersom jag aldrig pratat med karln måste jag gå efter. Hälsa från KHK. Så är djungelns lag.

Han försvann som en frallesmula i en dammsugare, klick-klack, klick-klack, men jag ställde mig på vakt utanför toaletten och hoppades på det bästa. Anders kom ut, lätt förvånad över stalkern. Vi hälsade, bytte ett par korta ord så att vi skulle förstå vilka vi var och önskade varandra lycka till innan frallesmulan sögs vidare mot fredagsmatch i Oskarshamn. Jag åt upp mitt sista halva ägg på en vägkrog som efter tjugo år av friterat elände, blivit lika okej som den var för 30 år sen.

Anders Larsson är nästan lika trevlig som skummet på en öl. Han ler glatt och den sociala kompetensen berusar som en tre-komma-femma. Varken mer eller mindre. Han är inte ond. Hans plan är sannolikt inte djävulsk. Han hatar inte KHK. Vi kliar bara. Och vi ska klia. Det är vår förbannade skyldighet. Det är då vi har som roligast. Vi vill inte in i den strömlinjeform som andra vill och som företrädare – för vår egen klubb – tvingat oss att vandra. Vi är något annat. Vi är KHK.

Vi behöver också förstå att Larsson kom från en annan plats och tog en annan väg än Salming. För att uttrycka det milt. På Kungliga Tekniska Högskolan blev Smulan civilingenjör i industriell ekonomi. Det ges inte många hockeypoäng på det programmet. Det är i själva verket lika långt mellan KTH och Matojärvi ishall som det är mellan ett glas Dom Perignon och uppstekt pitepalt.

Den ene ÄR svensk ishockey och den andre STYR. Det är precis vad en civilare i industriell ekonomi förväntas göra. Styra flöden. Anders Larsson gör det han drömde om. Att det råkar vara ekonomiska flöden i hockey är av underordnad betydelse. Han gör det han tränats till.

Anders har varit tålmodig och gjort jobbet. 2004 valdes han in i förbundet och en inte alltid folkkär företrädare gav honom tretton år senare fritt spår. Fri yta som vi säger i hockey. Sedan några år är han nu på väg upp i den allra lenaste krämen. Det Internationella Förbundet. Det första Gud skapade efter ljus. Eller före. Fan vet.

Man ska se upp för de internationella förbunden. Rätt var det är så börjar de dela ut fredspris. De figurer som tar sig högst upp i den skummande grädd-feelingen, gör det ofta med ”Frihet, Jämlikhet och Broderskap” tryckt på fanan. I den läderinbundna agendan står troligen andra budskap. Det kräver speciella färdigheter för att ta sig till toppen. Varje gång politik och sport sover i samma säng ska vi - som bara älskar sport - vila lätt om natten och med öppna ögon. Oavsett om det sker i Bryssel, Stockholm eller i Karlskrona. Anders är inte ond. Tvärtom. Killen är trevlig. Min fråga är dock vem, vad och vilka som står högst upp på hans agenda? Är det verkligen svensk hockey och har han i så fall förstått det nationellt så viktiga bygget med puck och klubba? Klick-klack, klick-klack.

Svensk hockey har 400 föreningar och 83 000 registrerade spelare. Av de rättigheter på nära en miljard som godisregnar ner över vår sockersugna nation, landar nästan allt hos förbund och 14 klubbar i SHL. 4 promille (!) av spelarna i Sverige får smaka på dropparna. Några få procent landar i den träbensförsedda serie vi kallar Hockeyallsvenskan. Noll procent hamnar hos de resterande 370 föreningarna. Tja, det finns ju en ”tillgång”, ett ”förbund för alla” som kostat en handfull dollar. Om vi behöver ringa en vän. Klick-klack.

För ett par år sedan skrevs en osannolik deal med sändningsrätter. En affär som aldrig kommer att upprepas. Det blev och är MVG i ekonomiska flöden. Det kan också bli nådastöten för svensk hockey. HA ska signa en ny deal nu. Den kommer sannolikt smaka mer rågbröd än champagne. Några år bort ska den där en-gång-i-livet-dealen med SHL hackas ner till att passa en – för TV-bolagen – mer verklig inkomstbild. Pengarna kommer med andra ord att minska. Om låghalta HA redan nu får lite - och division ett, två, tre inget alls - så kan det väl nästan inte bli sämre? Vänta och se. Svensk hockey har promenerat - klick-klack - rakt in i en ekonomisk fälla som är av mastodontiska mått. Inte av ondska, utan av okunskap.

Föreningarna som fostrat Hall Of Fame hjältar som Börje Salming, Mats Sundin, Håkan Loob och Niklas Lidström stavas sällan SHL. De heter Kiruna AIF, Sollentuna HC, IK Graip och Skogsbo SK. Där tas de första skridskoskären. Försvinner föreningen eller kostnaderna blir för höga för föräldrarna, blir det fotboll, innebandy eller handboll. Eller inget alls. Men det blir inte hockey.

Börje Salming spelade som ung handboll också. Han kunde - om allt gått snett - blivit en alldeles förträfflig mittsexa. Men då hade den där natten i Toronto aldrig blivit oförglömlig och en av de största svenska idrottsliga förebilderna kunde helt svepts bort ur vår värld.

 
Dags för Larssons chockladhjul
40 föreningar som anser sig vara - eller vara nära - elit, närmar sig säsongsfinalen. 20 av dem kommer spela slutspel i mars. Ungefär 10 av dem har satsat extra och en handfull har under året och de sista månaderna skottat in det som mer liknar allsvenska pengar för att köpa en extra bricka vid chokladhjulet.

En av 40 kommer att gå upp. Stålbadande KHK – för exakt så är det – har hållit hårt som en grisbonde i slantarna och i stället satsat ungt. Är dessa talangfulla tjurar farliga nog redan nu? Framtiden kommer avgöra det. Vi är utmanare. Vi är farliga. Men vi är inte favoriter. De finns i Småland, på Gotland, i Norrköping, Mariestad och Hudiksvall.

Framtiden kommer också att sparka ett antal klubbar i det ekonomiska skrevet. De som satsat tokigast kommer att lida mest. Kanske roar det någon. Mig gör det mest förbannad då det inte ska behöva se ut så här. Den snillrika planen, det ekonomiska flödet kommer att träffa hela Hockeysverige hårt som en puck i 120. Frågan är bara när. Tick-tack. Klick-klack.

/Rickard ”Charlie” Karlsson

PS.

”Slicka uppåt, sparka neråt” från ”Kärlek & Uppror” med Ebba Grön är inte albumets bästa låt. Men det finns två rader som jag fastnar vid: ”Vi ger dom diamanter – vad ger de oss tillbaks?”