Gränser av choklad

Checkpoint Charlie är en serie texter som i bästa fall kan betraktas som krönikor. Det är inga offentliga åsikter eller budskap från KHK utan personliga in- och utfall av författaren. Synnerligen subjektiva snedsteg späs ut med hackad hybridhumor, förvällda fakta och osande osanningar.
 

Det ska böjas i tid
Mitt liv gick snett direkt vid nedsläpp. Upprinnelsen till olyckan startade långt tidigare, nära ett decennium innan jag föddes. 1957 besöktes vår familj i Småland av utvandrare på hembesök. En fattig bonddräng hade skrapat ihop till en båtbiljett och sökt lyckan i Amerika. Nu var ättlingarna i Söderåkra, hyfsat mitt emellan Karlskrona och Kalmar, för att säga Howdy till bönderna i Sverige och med amerikansk blygsamhet visa hur bra det gått. Dollarmiljonärerna Ethel och Albert hade packat med bevismaterial, inklusive roten till mitt livs onda: Deras son, Richard, en solbränd Akilles med hes röst, coola jeans, blixtrande blå hollywoodblick, uppknäppt flanellskjorta och ett leende mer bländande än flygvapnets sökljus. Alla bevis pekar på att min mor – mot hennes bestämda förnekande – blev olyckligt förälskad i denne flirtige juicy fruit.

Så kom jag. Röd, fet, med ett lika hopplöst som tandlöst leende. Som en skräckfilm. Mitt öde var förseglat. Namnet redan bestämt. Rickard. Efter amerikanen. Inte med den käckare stavningen med ”ch” i mitten, utan två konsonanter som tillsammans stod på givakt mitt i namnet så att inga sche-ljud någonsin skulle kunna smygas fram, ens om man försökte. Schit också.

Mina föräldrar insåg kvickt sitt misstag. Min mamma kallade mig därför aldrig Rickard, utan gav mig smeknamnet Charlie. Kontrasten mellan knubbiga, hjulbenta jag och Stimorol-Jesus från Minnesota blev för mycket för henne. Min far såg jag som kotte inte mycket av. Han jobbade hårt. Han groggade ännu hårdare och spelade kort med den mystiska andra stam vi barn bara kände som ”Pokergänget”. De är utdöda nu, men de skymtades i byarna ända fram till slutet av 70-talet. Jag tror miljöpartiet jagade bort de sista 1985. När pappa väl fick syn på mig sa han aldrig mitt namn. Ibland sa han ”du” som om han var osäker på vem jag egentligen var. Emellanåt sa han ”Kalle”, troligen för att Charlie var engelska och det kunde min far, fast väldigt lite och ytterst sällan. Kalle blev enklare. Allt som oftast tilltalade han mig med ”min son”. Inte sällan sa han ”min son, min son”. Två gånger alltså. Jag misstänker att han spädde ut orden för att ge sig tid att försöka komma på vad de döpt mig till.

I skolan blev det inte bättre. Jag fick heta det jag döpts till. En sorts dold mobbing i mina öron. Andra pojkar gavs vackra namn som Peter, Niklas, Torbjörn och Tony. De kallades Pifen, Nicke, Botte eller Tonna. Min bäste vän hette Johan – ett namn jag alltid trånade efter. Jag kunde strypt honom och stulit hans identitet. Men då skulle jag lekt själv. Allting har ett pris.

Med en särskilt listig plan började jag i fjärde klass ge mina klasskamrater smeknamn – mer eller mindre bra - men de verkade sätta sig. När jag var färdig med mitt uppdrag så skulle de i tacksamhet - enligt den listiga planen - som en gentjänst döpa om mig. En ny chans. Ett nytt liv.

I helvete heller. När allt var i mål var det ingen som ämnade döpa om mig. Det var som om de visste – som om de hade ett sjätte sinne.
 

 
I Australien vände min lycka och efter 25 års elände verkade allt få en lycklig lösning. A happy ending. Jag fick jobb i Townsville av tvillingbröderna Peter och Michael Millios.
”We can’t say Rickard, it’s too complicated ” sa Peter när jag uttalade mitt namn.
”Yeah – it’s just stupid” sa Michael. ”We’ll just call you Ricki” fortsatte han.
”Yeah – Ricki Knee” svarade Peter och båda skrattade mycket nöjt.

Tillägget ”Knee” för de tyckte jag var hjulbent. Jag älskade båda två direkt. Jag var befriad.

Namnet Ricki var magiskt. Det var så upplyftande att det blev halva skälet till att jag återvände och var nära att flytta dit. Jag försökte implementera namnet när jag till slut kom hem. Mina kompisar genomskådade dock finten. Här var och förblev jag Rickard. Ett namn jag efter ett halvt sekels träning ännu inte kan sitta ner och ta en öl med. Vi är fiender. Människor vrider fortfarande huvudet på sned – lite som hundar när man visslar - och svarar ”Sa du Krister?” eller ”Var det Patrik?”

Finns det ett fulare namn än Rickard? Ja. Rune. Det är min enda glädje i livet.
 

Chockerande chic choklad
Glassdesserten Frrrozen Haute Chocolate (jo, den stavas så) med 28 kakaosorter kanske kan fresta? Poppar du in på restaurang Serendipity 3 i New York kan du beställa en portion, lika stor som en skål med tre kulor vanilj och friterad banan på en kinakrog 1978. Men den kostar mer. 25 000 amerikanska dollar drar de oblygt från det sedan spärrade kreditkortet. Vad man ger i dricks vågar jag inte tänka på. 250 000 kronor för chokladglass.

Medan jag egoistiskt bekymrat mig över mitt namn, så har världen alltså hunnit gå åt helvete. Den naiva idiotin verkar inte längre känna några gränser. Allt går att sälja och allt är till salu. Hur man i en värld som svälter kan smaska choklad för 10 000 kronor slicket går utanför mitt begränsade förstånd. Det är perverst. Det finns gränser. Ibland går de vid ett namn, andra gånger vid choklad.
 

Osande osanningar
En annan gräns som passerats är Blekinge Läns Tillfälligheters märkliga narrativ mot KHK. Genom åren har de publicerat lustigheter av en grad jag inte kunnat se i någon annan lokaltidning.

BLT är mil ifrån den ton som omfamnar läsare av till exempel Smålandsposten. Kronobergarna, anförda av Sveriges mest intressanta sportjournalist Daniel Enestubbe (vilket underbart namn), bjuds på kritiskt granskande, fördjupande reportage och sportslig bredd. Växjö med omnejd är bombarderat av framgångsrik elit från ridsport och tennis, till innebandy, fotboll, friidrott och hockey. Att Lakers spelar i SHL och Troja i Allsvenskan, hindrar inte SMP att på en och samma dag, mitt under säsongen, ha tre positiva inslag om Tingsryds AIF i ettan. Jag har letat i femton år, men inte kunnat se några spår av elaka narrativ. Gänget på Smålandsposten gör det bra.
 

 
De senaste åren har sportchef Bosse Johnsson (Vintrus Sportus Obekantus), med ivriga tangentnedslag jonglerat begreppet ”transportsträcka”, men bara i sammanhang där det står KHK på bollarna. Frasen ”Hur länge klarar KHK att lura publiken till NKT Arena?” dök också upp i samma blaska. Driver Bosse - och därmed BLT och ansvarige utgivare - med detta ett målstödjande narrativ? Om målet är att påverka folk att inte gå på matcherna är det så.

Öarnas konung, Björn Skarpsvärd (Ursa Major Islandica), har i många inlägg de senaste åren ställt sig tveksam till KHK i mycket. Inte orimligt, men vinkeln är ofta samma som Bosses. Det har varit ”matjord” som är slut och ”publik som sviker”. Tonen är varken rå eller hjärtlig. Bara kall. Inget djup, ingen bredd, ingen analys. Insyns- och insiktslöst. Ofta överlämnat i en enda smak, en bitter, mörk choklad med körsbärslikör.

För något år sedan ställde BLT plötsligt hockey mot handboll. Varför gör man som lokal tidning det? Efter 20 års publikdominans av hockeyn i Karlskrona insinuerades att KHK kanske skulle mista sin plats på tronen och få se sig besegrat. Det spåret tystnade förvisso då hockeyn också fortsatt lockade mer publik. Det skrevs inget mer. Vid säsongernas slut kom aldrig summeringen. Fast vi stötte på och påminde. Flera av de 17 publicitetsreglerna på Journalistförbundets hemsida verkar inte sällan bli grumliga just när vägar med KHK korsas. Hela greppet med att försöka spela ut två sporter mot varandra är – jag hittar inget annat ord – lite perverst. Onödigt. Som fånigt dyr choklad.

Vi kan ställa oss frågan varför detta narrativ drivs? Vad vill Tillfälligheternas journalister uppnå?

Vi bör också ställa oss en annan och minst lika viktig fråga: På vilka faktabaserade grunder temat drivs? Hur ser fakta ut? Nu. Idag. I modern tid. Jag kollade upp det. Det tog mig sju minuter.

BLT har under senare år alltså hävdat att publiken sviker KHK. Här är fakta hämtat från Svenska Hockeyförbundets hemsida:

KHK:s totala publik i grundseriespel de senaste fem åren:

« 2020/21 Totalt 4426 (covid)
« 2021/22 Totalt 30 324
« 2022/23 Totalt 31 410
« 2023/24 Totalt 35 505
« 2024/25 Totalt 36 473

Slutspel är inte med. Det är extra matcher och beror på hur många det blir. Men den viktiga grundserien – Bosses älskade transportsträcka – ökar varje år.

Problemet när man blandar in fakta är att innehållet tvingas åt ett annat håll. Den spännande sanningen är att KHK:s publik sedan 2021 ökat med 20 %. Trots sportsliga besvikelser och propaganda som försöker basunera ut något helt annat.

Begreppet ”Storpublik” i Blekinge Läns Tillfälligheter har olika tariffer. 1705 åskådare godkänns som storpublik om det är gympadojja och gnissel. 2000 som jublar i en ishall räcker inte.
 

Att finna balansen i tillfälligheterna
Den otrevliga tonen förvånar. Ovänligheten. Narrativet – om det existerar – är otäckt. Jag har vid två olika tillfällen privat talat med två före detta sportchefer från samma blaska. Båda hade då vi talades vid pensionerat sig. Den ene mötte jag över en öl, den andre över en kopp kaffe. Där och då, efter sina karriärer och med vapnen nedlagda, bekräftade de att det fanns ett motstånd mot hockeyn i Karlskrona inne på redaktionen. Ingen av dem kunde dock förklara varför. Det satt i väggarna, sa den trevligaste av de båda. Själv älskade han både hockeyn och inramningen.

Jag tycker inte illa om Bosse. Jag har träffat honom. Han är trevlig. Jag uppskattar Björn (vilket grymt fint namn det är). Skarpis betydelse för hockeyn, för många år sedan, får aldrig glömmas. Men den tiden är förbi och en ny tid är här. Jerry skriver riktigt bra. Jag är helt övertygad om att dessa killar - och alla andra på Blekingesporten - är både hyggliga och trevliga människor.

Jag och den brummande björnen med det skarpaste svärdet, har utanför tidningar och hockey samarbetat för att kämpa in pengar till ungdomsidrott. Jag skulle inte tveka att göra det igen. Jag betraktar Björn som en kamrat – alldeles oavsett hur han ser på det - och vet att han i grunden vill hockeyn väl. Det är BLT:s lågintensiva krigföring mot hockeyn i Karlskrona jag vill möta. Ingenting annat.
 

Utan löjligt dyr chokladglass skulle svält ändå finnas. Utan mitt bisarra namn skulle jag ändå finnas. Utan sportjournalister skulle sport ändå finnas.

Utan sport skulle inte sportjournalister finnas. Det gäller att förstå den balansen.

/Rickard ”Charlie” Karlsson

PS.

Dagens musiktips är en låt som jag beklagar att ingen som är 13 eller 14 idag får växa upp, höra för första gången och spela sönder på en skivspelare. Det var bara drömmar din tid kommer också. Då du får känna och leva som du själv känner för. ”Din tid kommer också” med Noice är en pärla. Kampen pågår oavbrutet. Tack Hasse C (vilket ruggigt bra namn).