Helium & tyngdtäcken

Checkpoint Charlie är en serie texter som i bästa fall kan betraktas som krönikor. Det är inga offentliga åsikter eller budskap från KHK utan personliga in- och utfall av författaren. Synnerligen subjektiva snedsteg späs ut med hackad hybridhumor, förvällda fakta och osande osanningar.
 

Larssons tyngdtäcke
Opinionsbildare, trendskapare eller lobbyist hette det på den tiden Mats Johansson (Sosse Maximus) gick från ung örn till fullfjädrat, fladdrande, flygande kommunalråd. Då förväntades någon bakomliggande kunskap för att kliva fram som rättrådig och tuta i offentlighetens blåsorkester. Nu har alla djävlar en trumpet.

Influencer, expert, bloggare, mentor, vloggare, specialist, youtubare, skapare, instagrammare, konsult och Content Creator (creator med ett extra långt, utdraget ”oarr” på slutet).

Har vi blivit smartare? Nix. All forskning pekar på motsatsen. Vi är på väg att bli dumma på riktigt. AI handlar inte om att ta oss framåt, det handlar om att rädda oss. Jag har en app med video på hur jag byter brandvarnaren. Man byter inte batterier längre, man kasserar hela manicken. Supersmart. Jag kollar. Vrid, klick, ta bort, sätt dit, vrid, klick, klar. En video. Hade farsan sett mig använda appen hade han förnekat allt släktskap.

Vi guidades av erfarenhet. Idag guidas vi av obildade idioter med idén att tjäna pengar på vårt slarvigt källsorterade förtroende. I bruset av tusen trumpeter så är fakta den lilla triangeln som någon slår på men ingen hör. Att trumpeta är viktigare.

Experterna blåser, gemensamt munsköljda med Vademecum, i samma tonart och menar att förbundsikon Anders Larssons (Oppositionell Reflexus Ekosuxus) nya Hockeyetta smakar uggleskit och lim. Någon trumpetade högst och först - och så trendade alla efter. Denna symfoni av vansinne har helt missat att Anders Larsson – mot alla odds - är millimetrar från att vara geni.

 
Tyngdtäcke påstås lugna oss. Därför har framtidsfabrikens Larsson levererat varsitt täcke till de 40 klubbar som ser sig själva som divisiono numero uno. För de - ekonomiskt sett – större klubbarna är detta naturligtvis mumma. Några hundratusen till i resor går under den allmänna konkursens hit-eller-dit-konto och blir perfekt att skylla på när uteblivna burgardollar eller felaktigt kalkylerade publiksiffror är den egentliga, men knappt hörbara triangeln. De (läs: också vi) har chansen att klara det om alla satsningar går rätt och publiken tycker det är roligt nog.

De mindre klubbarna fick stresshicka redan i juni och har – hoppas jag - hållit hårt i kronorna sedan dess. Det betyder också ännu snävare med stålar till att skaffa bättre spelare. De var chanslösa i samma sekund som förbundets roliga timme stängde för det här året.

Med detta genialiska drag dras brallorna ner och sanningen blottas. Det finns inte 40 lag som flåsar den svenska ”eliten” i nacken. Det finns 10, 12 eller möjligen (ta-tada) 14. Precis som det finns 14 hos hittebarnet HA och 14 (ta-tada) hos bröstarvingen och alltid lika bedårande SHL.

Det är naturligtvis precis dit vi är på väg. Möjligen kan då ett TV-bolag med moderskänslor - och två reporters på dekis - pyttsa in drickspengar på SHL-notan och skapa visst intresse. Så finansieras en del av resorna för klubbarna och någon annan kan tjäna någon miljon på vägen. Allt utan att reta hockeyfinansernas slipsknutar i Göteborg och Karlstads loger.

I stället för att säga det – feghet är också trendigt – plågar vi fram det. Under ett tyngdtäcke. Det får ge sig självt. Välkommen in i det nya Sverige där åsikten ska vara säkrad hos alla innan vi säger den. Fram till dess ”känner” vi bara saker. Vi ”gör försök”. Vi vågar inte tycka och stå för något. Jag tror Wikegård var den siste i landet. Borta är det sköna, sexiga tung-gung vi kunde höra från starka profiler på 70- och 80-talet. Borta är ballarna av stål och ryggraden som höll dem uppe.

Kvar står vi med det politiskt korrekta och trumpeter. Det är framtidens trudelutt. Jag tuggar slött på en energybar (som bara är en vidrig , ful och dyr variant av Japp) och försöker förstå.

Tacka fan för att vi har ångest.

Helium i rören
Ovanför Larssons täcke svävar Kalle Carlsson, Sjöblom, Liam, Crus, Smeds och alla de andra grabbarna tyngdlöst i raketfart.

Visst minns vi namnen på ”Hånberg Boys”? Sedan följer antagligen ett stort vacuum. Nu hörs killars namn på stan igen. Hagge, Fabbe, Malte. De spelar en rak, träffsäker och exakt hockey. Det finns en idé med allt. Jag har aldrig sett ett så fartfyllt och självklart lag i orange. Jag har aldrig sett en så kristallklart kravmärkt tränare och en så bitterljuv och glad sportchef.

Inte sedan fjärdelinan med Söder, Wiklund och Granlund pumpade livslusten ur stjärnorna i Allsvenskan, har jag sett ett lag med den absoluta inställningen. I flera säsonger har vi gått in i tredjeperioden och vetat att om vi inte leder med tre kassar så får vi stryk. Nu spelar det ingen roll. De tävlar vidare. Utan nåd.

Karlskrona HK 2025/26 är ett lag som förtjänar sin publik och som vi kommer tala om länge – alldeles oavsett hur det slutar i vår. Det är en akademi av speed, kamp, fantasi och glädje som slår det mesta vi sett i arenan. Det är helium i skridskorna.

Men vi är inte vid slutet. Vi är alldeles i början. Ingen är nöjd. Inget har vunnits. Men kul är det. Roligare än på 10 år.

2012 träffade jag i ett affärsmöte en av Hudiksvalls stora sponsorer. Vi kom till slut – naturligtvis - in på hockey. Han berättade att det var dags. De hade öst in dollar i sju år och nu skulle det minsann spelas hockey med stort H och stort A i glada Hudik. Han var inte bitter. De hade inga planer på att sluta stötta - de tyckte bara att det ”minsann var dags nu”.

Tretton år senare – våren 2025 - spelade Hudiksvall ännu ett kval uppåt. De borde vunnit. Mot Troja. Men truppen drabbades dagarna innan av sjukdomar på flera nyckelspelare och förlorade. Marginalerna är så ruggigt små. Det måste till en stolpe in också. För Hudik har pucken studsat snett i 20 år.

Jag kollade upp den där sponsorn i Hudiksvall i somras. De har inte gett upp. De är fortsatt med och stöttar drömmen. Fint som snus.

 
Mannen i skuggorna
Förut, när verkligheten var lite vänligare, hade vi här i världens vackraste stad en enda riktig influencer. Han hette Mats. Det räckte liksom. Jag satt aldrig och tänkte ”Tänk om vi haft 10 Mats till”.

Världen var snällare och jag saknar det. Den var inte mysig överallt, men här hemma i schyssta Sverige var vi bussiga. Mindre gapiga. Man behövde liksom bara hålla reda på Mats. En del av det han sa tyckte man var dumt, en del tyckte man var bra. Fast det sa man inte om man inte röstade på samma parti – så var det bara.

Han fick vår arena byggd. Utan hans drivkraft - och utan S-O Nilssons påtryckningar om storleken - så hade vi spelat kvar i Wämöhallen eller suttit i en mindre men nyare plåtlåda. Johanssons betydelse för oss som förening var enorm.

Det var lätt att glömma när SHL-hatten åkte på och rampljuset strök oss skönt som en kaneldoftande bullmamma över pannan.

Jag ser honom i skuggorna på arenan varje match. Hans hjärta är inte rött. Inte blått. Inte gult. Inte alls. Det är orange. Trots kylan han mötte kan han inte slita sig från sin kärlek. Hockeyn är en del av hans själ. Jag hoppas han känner delaktighet. Jag hoppas han känner välkomnande värme i den arena - och de framgångar - som sannolikt inte blivit om han inte varit stans starkaste en gång för inte så himla länge sen.

Sanningen låter inte alltid högst. Den låter inte alltid som vi vill. Men den håller tonen bättre.

/Rickard ”Charlie” Karlsson

PS.

Vill du lämna 2000-talet och känna groove på riktigt så letar du upp ”Time of the Season” med Zombies från 1968. Det är sexigare än chokladpudding. Det är musik som bär.